Bilstrålkastarna bländar och jag tvingas kolla bort. Jag möter blicken från den bredvid mig. Jag tvingas blinka flera gånger. Hon märker det. Hon lägger sin hand på min, som ligger på växelspaken. Hon känner att den skakar. Den skakar som en liten hund som stått ute för länge i ett ösregn. Hon frågar vad som är fel, men jag kan inte svara. Jag får inte svara. Jag sväljer flera gånger om, vill bli av med skiten. Försvinn, snälla försvinn. Jag tvingar fram ett leende. Ljuger och säger att det inte är något. Lyfter sedan blicken upp mot backspegeln. Möter blicken från en gestalt med röda ögonvitor och ett par glasögon som blivit för stora för ansiktet som smalnat rejält den senaste månaden.
“Du ljuger för mig”
Ja, jag ljuger för dig. Men jag kan inte säga sanningen, för jag klarar själv inte av den.

Jag, Bara David, är egentligen ingen hatfull person. Det finns egentligen bara en person jag hatar i livet. Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv mer än vad någon någonsin kan hata mig. Jag hatar mig själv för att jag har så jävla lätt för att älska. Att jag alltid tror så gott om alla människor. Hur lätt jag får sympati för personer, och kan göra allt för dem. Att jag aldrig verkar inse att folk inte är goda överhuvudtaget.

“Nu är det där lilla som fick mig att gå upp på morgonen borta. Redan nu känns det mycket jobbigare att kliva ur sängen och gå ut i vardagen. Det mellan oss kanske aldrig var något, eller ens menat att bli något, men det betydde mycket för mig. Jag uppskattade att ha någon att bara hålla om. Ha någon som kliar mig i hårbotten. Någon som skakar på huvudet och ler och yttrar orden “du är så söt”. Det var viktigt för mig att ha någon som sa de tre orden flera gånger varje dag, och lika viktigt för mig att ha någon att säga dem till lika ofta. Det betydde massor för mig att ha någon som kallade mig “älskling”, “vännen” och “sötnos“. Även fast inget kanske var äkta från din sida, så la jag stor vikt i det. Det betydde så mycket för mig att veta om att det var sånt jag kunde få varje dag. Men nu är det borta. Du har hittat en “riktig”. Jag har åter blivit satt på avbytarbänken och får se allt från sidan. Jag får återigen bara se hur andra håller om varandra, säger söta saker till varandra…

Sättet du såg på mig. Sättet du gick fram mot mig. Hur du alltid kunde förstå när något var fel, och vägrade ge upp innan du fick veta vad det var.
Du kanske aldrig kände något för mig, men jag känner så mycket för dig. Jag borde ha sagt det så mycket tidigare, men jag ville inte riskera någonting. Nu önskar jag mer än något annat att jag vågade ta den risken.”

Det är det som är fel. Och det kan jag säga till henne nu. Men bara nu, för nu sover hon. Hon har huvudet mot sin fönsterruta. Hon ser så fridfull ut, som en nyfödd ängel. Hon är vacker. När hon andas blir det imma på fönstret. Jag sänker farten lite. Sträcker mig över på hennes sida och ritar försiktigt ett litet hjärta i imman. Jag ökar farten igen. Ser sedan tillbaka. Då har hjärtat försvunnit igen under ett nytt lager imma. Jag får börja blinka mycket igen. Svälja tungt flera gånger. Försvinn, snälla försvinn.

Ja, som Bara David förlorar man ofta mycket. Jag har förlorat allt så många gånger. Men nu börjar jag nå min gräns. Jag orkar inte förlora det igen nu. Det vet jag. Jag har nått den gränsen. Mina blinkningar kan inte längre räcka till. Min hals klarar inte av att svälja mer stolthet. Kroppen skakar av skräck. Luftrören stoppas igen. Magen gör så ont. Illamåendet växer. Värst är fortfarande de där jävla tårarna.

Hade mina förra vänner suttit i baksätet önskar jag att jag kunnat säga exakt hur jag känner. Jag önskar att jag kunde våga berätta för dem hur det verkligen känns att bli sviken gång på gång, på gång. Men det är önsketänkande. Önsketänkande som egentligen inte borde få finnas. Försvinn, snälla försvinn. För jag kan önska det, men det kommer inte gå i uppfyllelse. Istället så får jag ihop ett tal i huvudet, ett som jag bara kan dra för mig själv.