3. Johnny Cash - "Hurt" (original av Nine Inch Nails)



2. Paus - "Kärlekens Tunga" (original av Eldkvarn)



1.Placebo - "Running Up That Hill" (original av Kate Bush)



Och den är allra bäst live...

Jag syns ypperst lite i Expressen idag...

"Jag är inte rädd för mörkret" - ett svenskt mantra enligt sångaren Jocke Berg. Lite som "jag är inte rädd, jag kan flyga" enligt basisten Martin Sköld. Eller det beskrevs ännu bättre (och lite djupare) av gitarristen Sami Sirviö:
- Det är något som följer en genom livet. När man är liten är det mer bokstavligt att man är rädd för mörkret. Sen, ju äldre man blir, så handlar det om det där andra mörkret som man försöker undvika mer och mer ju äldre man blir.
Ja, vad som nu ens vill sägas med albumets titel så får man ändå säga att den passar kent som handen i handsken. Dels för att de börjar bli "äldre", delst för att mycket av deras musik handlar om det typiskt svenska men framförallt för att de har bevisat att de aldrig räds att göra låtar om mörkret...

Den tionde fullägnaren banar väg för något nytt, samtidigt som det där typiska "kent:iga" finns kvar och är med på hela resan. Det är väldigt svårt att även på detta album hitta en tydlig röd tråd. Alla låtar känns på något sätt som låtar som inte platsat på tidigare album, för att de låter för "annorlunda", och detta leder till en salig blanding av olika stilar. Med det sagt ska det ju dock tilläggas att det är en mycket angenäm blandning. I texterna går det dock att hitta en tydlig röd tråd. Ideal, forna tider, drömmar om något annat, nostalgi, kärlek, samhällssyn. Allting får plats i Jocke Bergs texter och han lyckas därmed tilltala alla från tonåren upp till sena medelåldern. Texterna har dessutom fått lite mer utrymme än på länge, och man får en förståelse för att Jocke är nöjd med dem, för de är några av de bästa han skrivit på längre.

Men för att försöka få ett grepp om hela albumet så är det väl bäst att bedömma det låt för låt. En skala på  1-5 används för att avgöra hur bra låtarna är. (jag försöker göra det så opartiskt som möjligt, men det kan bli svårt)

"999" - 4/5
En sju minuter lång kent-hymn. Arenarock? Mja, kan bli när den framförs live. Känns som en låt som inte fick plats på Du & Jag Döden då den var för ljus...

"Petroleum" - 4/5
En framtids- eller samtidsvision om motorvägar och något oupptäckt i djupen. Det tar bara en låt, sen är kent tillbaka med syntharna igen och får ihop denna synthpop som för tankarna till En Plats i Solen.

"Isis & Bast" - 3/5
Tempot sänks en aning men syntharna finns kvar. Texten är helt lysande och refrängen sätter sig. Dock känns det som om man velat trycka in för mycket i text i första versen, istället för att ge lite mer till andra versen.

"Jag Ser Dig" - 5/5
En titel som säger exakt hur refrängen går. Och det är en helt fantastiskt, mysig kärlekslåt där samhället samtidigt får sig en känga.

"Tänd På" - 4/5
En låt om att att inte släcka lamporna, om en plats man bara får vara på en gång. Den första riktiga kärleken? Födeseln? Ja, vad än metaforen handlar om så blir helheten en bra låt. Skulle ha platsat på Röd. Singelmaterial?

"Beredd På Allt" - 3/5
Jocke åker som vanligt till Tyskland. Han bokstaverar "rädsla" och sjunger att han är rädd för allt. Lite av "Våga Vara Rädd" anno 2012, och den andas faktiskt lite Tillbaka Till Samtiden.

"Ruta 1" - 5/5
Kanske inte egentligen borde vara en fullpoängare, men jag fastnade redan vid första lyssningen. Texten är rak, tydlig och soundet helt underbart. Är sannerligen ingen hit-varning på den, men den är ändå helt lysande. Någon slags liten blandining av "Passagerare" och "Det Kanske Kommer En Förändring."

"Färger På Natten" - 4/5
Jag vill egentligen ge den här ett lägre betyg för det här är oerhört mycket pop, man nästan hostar ut pop när man lyssnar på den... Men jag kan ändå inte låta bli att älska den ändå! En glad pop-låt som faktiskt andas en hel del Tomas Ledin (ja, ni läste rätt)

"Låt Dom Komma" - 3/5
Storslagenheten går över från "Färger På Natten" till denna låt, men det känns som om en del försvann på vägen...

"Hänsyn" - 3/5
Väldigt mycket stråkar. Nästan lite skräckfilmsinspirerat. Visste egentligen inte hur jag skulle beskriva den, men jag får låna från Aftonbladets recensent Markus Larsson (som jag egentligen inte gillar) som sa att det är lite triphop. Och det är just vad det är! Lite "Massive Attack möter kent" Det känns väldigt "okentigt", men är samtidigt rätt bra.

I helhet får jag ändå lov att ge skivan 4/5. Trots att albumet i sig är rätt så osnyggt på ytan, men det är ju faktiskt insidan som räknas!

Fyra röda stolar bakom ett långt bord som prytts av ett egyptiskt motiv, precis som det nya albumet "Jag är inte rädd för mörkret" blivit. På stolarna sitter de idag mest framstående musikerna inom svensk musik idag: Joakim Berg, Sami Sirviö, Martin Sköld och Markus Mustonen, eller som de är mer kända som: kent.
Nedanför scenen, framför dem, sitter en salig blandning människor. Bloggare, fans, twittrare och journalister. Alla har välkomnats hit för att få delta vid en presskonferens inför tre releaser: en ny platta, en bok och tre viner. Gruppen känns nervös när de sitter och väntar på att ta emot sina först frågor.

Undertecknad: Jag börjar med en fråga som är menad för Martin. Varför hatar du "Kräm" för?
Sami: Det undrar jag också!
Martin: Men jag hatar nog inte den längre. Det var ju en period som vi spelade den varenda jävla spelning vi hade, och jag tyckte ju att vi hade flera andra låtar som vi kunde köra istället. Sen i den där dokumentären ["Så Nära Får Ingen Gå - Ett år med kent (2001)] så säger jag väl att jag hatar den och sedan lyckades vi ju till och med begrava den... Men nu har vi nog grävt upp den igen. En zombielåt.
Jocke: Ja, den kan återuppstå från de döda, vi vet inte.

Undertecknad: Till "999" står kent som kompositör. Gäller detta för hela albumet, och vad blir skillnaden när ni alla skrivit musiken?
Jocke: Det var en låt som bara kom till automatiskt vid ett rep. Sami spelade en gitarrslinga och jag började sjunga till den. Det är som så där som man ser i filmer, att en börjar spela och sen spelar alla med, det händer aldrig i verkligheten i musikvärlden, men i det här fallet var det nästan så. Så på den låten gjorde liksom alla sin grej. På övriga skivan så är det väl mer som vanligt att någon skrivit låtarna. "999" kom till väldigt sent egentligen och det var väl mest tur egentligen.
Markus: Det var ju även den första låten vi spelade in i Frankrike, så den var ju kul att släppa som första singel.
Sami: Sen glömde vi bort en låt också som var otroligt bra. Vi hade sånt otroligt flyt när vi spelade in så när vi kom hem och lyssnade på en massa demos som bara Jocke gjort så kom vi ihåg: "Just det, vi hade den här låten också" och den var grymt bra. Den bästa.
Jocke: Tack Sami. No pressure! (skratt)

Bandet kommer snabbt in i den situationen som de själva säger att de inte är riktigt bekväma i. De svarar på frågor med glimten i ögat och så utförligt de kan, förutom när det ställs för mycket frågor om Joakims texter och då väljer den ansvarige tillslut att det inte ska ställas fler frågor om dem.
- Jag gillar att skriva låtar liksom, och sen måste man ju ha texter till dem. Det blir som ett pussel. Man kan säga att det är som att träna, det är jobbigt men alltid skönt i slutändan, särskilt när de blir bra. Texterna på den här plattan är jag nöjd med, det är de bästa texterna hitills!
En fråga som hinner ställas är om Joakims texter ska ses som politiska. Han svarar att han på denna platta skrivit mycket om ideal och samhället ur en synvinkel för sina barns skull, snarare än sin egen. Han har skådat på de olika idealen som ska uppfyllas och tycker inte att hans barn ska behöva utsättas för dem, men de är inte menade som politiska texter.

Det ställs en fråga om titlar och arbetet kring dem och gitarristen Sami har en klar åsikt om dem:
- Jag tycker att titeln borde vara en del som man sjunger i texten, så man vet vilken låt man menar. Men det tycker inte Jocke.
Joakim skrattar och svarar med:
- Nej, Sami har svårt att hålla koll på alla olika låtar. På den här plattan så vet du (Sami) väl bara vilken "Jag ser dig" är och det är för att jag sjunger det några gånger.
Det märks att bandet har mycket interna skämt och är väldigt tighta med varandra, fortfarande, efter nästan 20 år i musikbranschen.

Vill ni att er musik ska betyda något för andra människor eller samhället?
Sami: Det viktiga är väl att den betyder någonting för oss först. Om det sedan betyder något för någon annan så är ju det en stor bonus.
Martin: Ja, man måste ju gå på sitt egna först.
Sami: Om man utgår från att bara göra musik för andra så betyder bara det att det inte blir bra.

När får vi se kent i Melodifestivalen?
Sami: Efter presskonferensen...
Jocke: Ja direkt efter presskonferensen åker vi till Melodifestivalen.
Martin: El grandé finale.
Jocke: Ja, det sista stora magplasket liksom (skratt)

2007, mellan skivorna "Du & jag Döden" och "Tillbaka till samtiden", hoppade den förre gittaristen Harri Mänty av kent. Sedan avhoppet har gruppen hunnit släppa fyra album.

Undertecknad: Ni sa att Du & Jag Döden var en platta som tog väldigt lång tid, samtidigt som denna gick fort, och tydligen gjorde även Röd och En Plats i Solen detta. Är det så att det går fortare att spela in en platta när man är fyra medlemmar istället för fem?
Jocke: Nej, det har egentligen inte med antalet medlemmar att göra. "Du & jag Döden" var första skivan vi producerade själva också, vi höll på att bygga en studio samtidigt, det var ganska mycket som spelade in som gjorde att inspelningsarbetet blev rätt tradigt och mardrömsaktigt... (skratt)
Martin: "Röd" tog egentligen en hel del tid att spela in också, för det var en massa efterarbete på den, så jag får ta tillbaka att det kan ha varit vår snabbaste skiva innan denna.

Efter "Du & jag Döden" blev det vanligt att kent sammankopplades med begreppet "emo" och självförstörande beteende bland ungdomar. Gruppen tror att det blev så här på grund av att den skivan var väldigt mörk och hade ett namn som kunde missuppfattas.
- Men jag förstår inte varför "emo" ska vara ett skällsord. Det är ju en förkortning av "emotional" och var ju alltid gjort emotionell musik, säger Sami. De som använder det som ett skällsord har nog inga känslor själva då.

Mot slutet av presskonferensen ställs frågan om ishockey och om det är Finland eller Sverige som gäller. Bandets finska medlemmar Markus och Sami håller naturligtvis på Finland medan Joakim och Martin håller på Sverige. Och att vara på turné under ishockey-tider kan leda till en hel del diskussioner och små tacklingar på scen, enligt Joakim och Sami.

Ja, bara för att man är en rockgrupp så kan det ju inte alltid bara handla om musik, och den frågan avslutar den hela presskonferensen fint med ett skratt. Bandet står kvar på scen och alla fotografer springer upp och trängs kring bandet. Joakim har satt på sig solglasögonen, och när jag ser alla blixtar de utsätts för har jag all förståelse för det. Sedan är det ju naturligtvis även meningen att han ska se cool ut, och det gör han. Det gör de allihopa, med eller utan solglasögon. För det finns egentligen inget coolare än att vara ödmjuk samtidigt som man har ett sådant självförtroende och sånna succér bakom sig som kent har. Allt gallskrik som kom ut på dem inför denna presskonferens är helt obefogad. Vad är så fel på att låta alla delta, istället för att ge intervjuer till individuella journalister som bara kommer ställa samma frågor? Nu blev det istället en annorlunda upplevelse, både för dem och för oss som deltog.

När man nu sätter sig efter ner efter en surrealistisk händelse som en presskonferens med kent så måste jag ställa mig själv frågan: "Nu när jag ska skriva om det här, ska jag göra det professionellt som en journalist eller ska jag göra det som mig själv?" Om det finns något som Sveriges största rockgrupp förespråkar så är det att man ska vara sig själv, och därav blir detta inlägg mina personliga åsikter, tankar och upplevelser. Senare ikväll kommer jag dessutom lägga upp ett mer "journalistiskt" inlägg där jag tar upp det som frågades och det som svarades. Så det här första är väl mer eller mindre en krönika, typ.

När bandet första gången gick ut med att de skulle hålla en presskonferens dit alla vara välkomna så tänkte jag direkt: "Jag måste anmäla mig!" Jag var fast bestämd på att jag skulle dit, skulle ställa frågor och dessutom publicera det på min blogg - alltså uppfylla de kriterier de efterfrågade. Det var även så jag hoppades att det skulle bli med övriga "icke-journalister" som anmälde sig, att de var där för att ställa frågor och/eller publicera svaren och det som kom upp under presskonferensen. Min största skräck var att det skulle sitta personer i tystnad under konferensen och bara ta plats. Inte anteckna någonting, inte ställa några frågor, utan bara sitta där och lyssna. Dessvärre så blev det så. Jag såg ett flertalet personer som hade anmält sig och sen bara satt och gjorde ingenting. Ursäkta min åsikt, men det tycker jag är vidrigt.

Hur som haver...

När presskonferensen började och bandet klev ut på scen, log lite förnärmat, satte sig ner och hälsade alla välkomna, så kändes det bara så självklart på något sätt. Som den kent-fantast man är så hade man byggt upp någon slags bild av att det skulle vara surrealistiskt, skulle kännas konstig. Men när de satt där, det var inget speciellt på något sätt. Häftigt, ja, men de såg bara ut som de alltid gör. Jag var den andra som fick ställa frågor och jag drog i med två på en gång. Nervös som ett spett så lyckades jag ändå behålla lugnet och fick gruppen till ett gott skratt med min första fråga, samt långa och utförliga svar på dem båda. Och det var så med alla frågor, de svarade utförligt på alla. Det enda som inte riktigt besvarades så bra var naturligtvis frågorna till Jocke om hans texter. Det kändes förståligt, för det är en process som ingen kommer kunna förstå och som han själv ska vara den enda delaktiga i.

Jag fick mot slutet ställa två frågor till, som även de fick utförliga svar. Därefter kom fotograferingen, som ledde till jaktstart där alla fotografer flög upp, trängdes, ropade på bandet hur de skulle vända sig och blixtarna nog gjorde dem halvt blinda. Mitt i fotograferingen avbröt konfriencern med att tacka alla för visat intresse. Grabbarna tackade alla för att vi kommit och begav sig mot dörren som skulle ta dem backstage. Jag var naturligtvis inte nöjd där och hade den turen att Martin stannade upp precis utanför dörren, och Sami och Markus valde att vänta på honom. Då tog jag chansen och skakade hand med dem alla tre och tackade för konferensen. De var väldigt trevliga, tackade för att jag kom och sa att jag skulle ha det bra... Fruktansvärt trevliga killar!

Podiet var nu tomt, men fotograferna satt nu och fotograferade papprerna bandet hade haft framför sig och suttit och klottrat på. Som åskådare hade man uppfattningen om att de satt och anteckna en massa viktigt, men så var inte fallet... Det som hade hänt var att de suttit och ritat lite. Mitt i fotograferingen så tog jag den penna som låg vid Jockes plats, och det ledde till att några personer skrattade åt mig. Skiter jag i. Den pennan ska jag nu skriva riktiga mästerverk med!

Efteråt såg jag även Martin Roos stod och pratade med någon. Jag gick självklart fram och snodde åt mig en bild. Därefter gick jag och bläddrade i den kommande boken samtidigt tog en blick på vinflaskorna. Ser mycket bra ut får jag säga! Innan jag lämnade Berns stora salong så fick jag ta del av en liten "press-goodie-bag" som alla fick. Denna påse innehöll två papper med lite info, skivan och en vinyl-singel av "999", så det var inga dåliga grejer det!

Men för att avsluta med det jag började. Denna presskonferens var till för folk att kunna ställa frågor och rapportera, alltså inte för några fans att bara sitta och inte tillföra någonting. Tycker helt ärligt att de bara satt och tog upp plats för sånna som hade tagit det seriöst. Trist att det ska vara så!

Sammanfattningsvis så var hela konferensen en personligt högst surrealisistisk upplevelse! Högt över förväntningarna, med ett band på gott humör! Är överlycklig över allt det "lilla" jag fick och hoppar på små rosa moln just nu. Journalistyrket känns bara mer och mer rätt för mig...

Till nästa inlägg ska jag tolka alla mina anteckningar och se till att få fram vad som sades på presskonferensen. Så här med tackar fanet David för sig, i nästa inlägg kommer journalisten David.


Trevliga killar


Spända killar, förstår varför Jocke satte på sig solglasögonen


Podiumet


Liten bok, lite vin


En manager och ett fanatiskt fan


"Goodiebagen"


Jockes penna...

Tar en paus i mitt pluggande för att skriva kort om den underbara helgspresent kent gav till sina fans igår: fyra låtar från "Jag är inte rädd från mörkret." De var "gömda" under väldigt konstiga namn, men de låtar jag listat ut det handlar om är:
"Petroleum"
"Isis & Bast"
"Jag Ser Dig"
"Tänd På" (den jag är mest osäker på om det är rätt)
Efter att ha lyssnat på dem hela kvällen och så gott som hela natten igår så sitter man här utan ord. Varför ska jag ens försöka skriva ett blogginlägg om något jag inte hittar ord till? Jag kan försöka i alla fall...

Som vanligt så har första singeln från albumet inte sagt någonting om hur övriga albumet kommer låta. Jag listade ut nästan direkt att "999" skulle säga lika lite om albumet som "Ingenting" gjorde för Tillbaka Till Samtiden och "Töntarna" gjorde för Röd. Soundmässigt tycker jag på något sätt att Jocke har uttryckt det bra i en tidigare text: fem steg bakåt, två steg fram. Ja, det är mindre synthar, mer gitarrer, men det är långt ifrån Du & Jag Döden och Vapen & Ammunition eller något annat av de tidigare albumen. På något sätt låter det mindre kent än vad det någonsin gjort, samtidigt som det låter mer kent än vad det någonsin gjort. Men huvudsaken är att det låter bra, riktigt, riktigt bra.

Texterna har fått ännu mer utrymme. Det är mycket text i verserna, medan refrängerna är så där mysigt "rockpopiga" som kommer få varenda konsertplats denna sommar att gunga med. Det märks att Jocke blivit "äldre" i sitt skrivande och lite nostalgisk samtidigt som han sjunger om den trasiga samtiden. Det handlar inte längre om drömmar om Graceland, att hålla käften eller att föruttna. Nu handlar det om att minnas, se sig om, minnas och återigen drömma om något annat. Det handlar om möta sina beslut, stå sina kast, konfrontera sin "klass" att man röstat emot den. Texterna ger också en klar bild av det egyptiska temat det har blivit på omslagen och även namnet på albumet. På något sätt så har Jocke lyckats utveckla sitt textförfattande ytterligare, och jag är i en smärre chock över hur han lyckas göra det ännu. Det vore en skam att inte ge honom en grammis för "årets textförfattare."

Nu är ju jag något oerhört nyanserad. Vad kent än skulle göra så skulle jag väl hylla det, men Jag Är Inte Rädd För Mörkret verkar bli något alldeles alldeles extra. Det finns ju konstiga människor som säger att kent är på väg neråt (var de nu fått det ifrån), men de lär ändra åsikt den 25:e april. Jag tror även att många som "hatar" gruppen lär förstå deras storhet. Det var väl på tiden, efter 17 år?

In i ljuset
Lämna lamporna
Släck inte ljusen

På tisdag kommer jag vara på deras presskonferens och lägger upp alla frågor, svar och bilder här på bloggen.

Ny novell. Mycket inspiration kommer från den fantastiska låten "M", och jag har även lånat ett stycke ur låten. Hoppas den uppskattas!

DröMmen

Han låg på sängen. Blicken fäst i det vita taket. Kinden var torr och stel efter de torkade tårarna.  Trots att han låg stilla så kändes det som om han föll handlöst. Kanske kändes det så för att hela hans värld höll på att falla ihop. Faller ens värld så faller ju även personen i den. Han greppade hårt tag om sängkanterna och blundade. Nya tårar slog sig ut genom hans stängda ögonlock. Ut ur ögonvrårna, ner för kindbenet, över kinderna och stannade till nere på halsen. Gråten grep tag nere i halsen och han gav ifrån sig ljud han inte kunde förklara vad de var. Delar av inre skrik av smärta, sorg och ilska kanske. Ögonen flög upp och han skrek rakt ut i det tomma rummet.
-
Han tog upp kameran medan hon låg stilla och njöt av den värmen som solen gav hennes ansikte. Hon log när hon hörde hur han knäppte flera olika bilder från flera olika vinklar. Tillslut la han sig bredvid henne. Gräset var varmt. Han höll upp kameran och knäppte en bild på dem tillsammans innan han vände på kameran så de skulle kunna se resultatet. Hennes peruk satte snett så hon gav ifrån sig ett missnöjt ljud. Hon satte sig upp, rättade till peruken och la sig ner igen. Denna gång la hon huvudet mot hans bröst. Hjärtslagen var hårda, men lugna.
”Det slår för dig.” sa han tyst innan han lyfte kameran och tog ännu en bild.
Han vände på kameran. Han sken med ett stort fint leende och gnistrande blåa ögon. Hon låg mot hans bröst med stängda ögon och ett stillsamt leende på sina läppar.
”Är den bättre?” frågade han.
Inget svar. Försiktigt skakade han till med kroppen. Hon skakade med, men rörde sig inte. Hans hjärta ökade i takt och han kände hur den där isiga känslan kröp upp och spred sig från magen och ut i hela kroppen. Han förstod hur det låg till…
-
Han slog näven i väggen om och om igen. Hårdare och hårdare för varje slag. Handen värkte, men han brydde sig inte. En stor blodfläck tog form på den vita väggen, men han brydde sig inte. Han samlade kraft för ett extra hårt slag och medan näven flög mot väggen så skrek han så högt han kunde. Det knäckte till i fingrarna när de nådde den stenhårda väggen. De vek sig av kraften och han kunde svära på att de alla gick ur led. Men han kände ingen smärta. Kanske var det alkoholen som dämpade den. Kanske gick inte den smärtan att mäta sig med den i hans hjärta. Han lyfte handen för att slå en gång till, men sänkte den sen snabbt igen. Hans blick stannade kvar på den stora blodfläck som fanns på väggen framför honom. Det såg ut som ett ansikte. Lite blod började rinna nerför väggen. Det såg ut som tårar. Plötsligt var hela den där blodfläcken som först inte såg ut som någonting en spegelbild av honom själv. Tårarna trängde sig på igen bakom ögonlocken. Blodet inom honom kokade. Han knep igen ögonen hårt och spände sina händer. Nu sved det till i hans fingrar på höger hand. Han öppnade ögonen igen och såg ner på sin hand. Blod droppade ner på det smutsiga golvet. Dammet där blandades med hans blod. Han sträckte sig efter sin spritflaska, såg upp på sin ”spegelbild” på väggen och slog sönder flaskan mot den. Glassplitter slogs ut över hela rummet. Stora glasbitar gick rakt in i hans hand. Han släppte den lilla bit av flaskhalsen som fanns kvar och föll handlöst bakåt.
-

Från att hon fick sin diagnos så visste han att han var tvungen att vara stark. Starkare än han någonsin varit förut. Även när allt var som mörkast, när inget hopp verkades finnas, då var han tvungen att vara stark inför henne. Hon skulle aldrig få en anledning att ens tveka på sina chanser, hoppet skulle aldrig brinna ut. Men den här gången kände han hur all styrka för första gången på riktigt rann av honom. Det gjorde även hans tro på någon slags Gud. Det var precis så att man hade lyckats rädda henne, men nu var hon tvungen att ligga på intensiven.
”Chanserna är väldigt små” sa läkarna.
Men ända från början hade de sagt att chanserna var små, att hon skulle ha max två månader kvar, men nu hade de gått sex månader. Hon hade egentligen aldrig känts riktigt svag förrän just nu. Kanske var det därför hoppet hade lämnat honom. Allt kändes ännu mer hopplöst när han satt bredvid hennes säng och såg in i hennes ögon. De var så tomma på liv, så tomma på hopp, så tomma på kraft. Hon såg på honom. Det såg ut som om hon log, det var svårt att se genom syrgasmasken hon hade på sig. Han försökte le tillbaka. Hon smekte hans kind försiktigt och då förstod han… Nu var det bara timmar kvar.
-
Han nickade ständigt till. Det var svårt att hålla det stilla på en plats på grund av all alkohol och allt det blod han förlorat. Sittandes på golvet, lutande mot den vägg han slagit i tidigare. Han stängde ögonen och kände att sömnen var på väg att krypa sig nära inpå. Men just när han skulle få somna kom tårarna tillbaka. Tomheten slet upp hela hans själ och spred sig sedan från tårna upp till huvudet. Huvudet värkte, händerna värkte och hela kroppen skakade.
-
Läkaren tog av henne syrgasmasken och hon log mot honom. Han tog i för att le tillbaka, för han kände att allting ändå inte var bra. Läkaren bad honom följa med ut. Han grep tag i hennes hand, klämde den hårt och sa lugnt att han snart skulle komma tillbaka.
”Hon kan nu andas själv… Dessvärre är det det enda framsteget hon gjort. Jag är rädd för att spridningen blivit för stor för att vi ska kunna göra något för henne. Det enda vi skulle göra är att ge henne ett långdraget lidande, men nu kan vi göra det så bekvämt som möjligt för henne den sista tiden.”
Läkarens ord möttes av en tystnad. En tystnad som motsvarade den tomhet som han kände i sig när han fått det han väntat bekräftat. För i honom fanns bara en tomhet, han kände ingenting. Ögonen var uttorkade av tröttheten så han kunde inte fälla en enda tår.
”Fem steg bakåt, två steg fram.” han viskade orden tyst för sig själv.
”Ursäkta?”
Han såg läkaren djupt in i ögonen och sa orden igen.
”Fem steg bakåt, två steg fram.”
”Behöver du någon att prata med så…”
”Allt försvinner för mig. Allt rinner som sand genom mina händer. Nu rinner den sista sanden snart ut… Den sista sanden i mitt timglas. Du försöker lugna mig först, säger att hon kan andas själv och hon är pigg… Sen säger du så där. Du vidgar ut mina fingrar så att sanden rinner ännu fortare. Fem steg bakåt, två steg fram.”
-
För en stund slutade tårarna rinna. Han lutade försiktigt huvudet mot väggen.
”Ganska exakt 8 timmar efter att läkaren berättat för mig hur det var så gick du. Jag var vid din sida. Varenda en av de där små minuterna, de där små sista sandkornen som sakta rann ut. Jag höll dig i handen. Vi skrattade. Vi grät. Vi talade. Vi satt i tystnad. Jag var där och kände hur kraften i din hand försvann och hur din själ lämnade din kropp. Jag kände hur det sista sandkornet rev på insidan av mitt lång- och ringfinger. Varje natt sen dess drömmer jag om hur du håller min hand, med den där sista kraften. Varje natt känner jag hur den tappar kraft och jag förlorar dig igen. Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt. I en värld byggd av män för männen, där ingenting har något värde utom minnet av allt som var vårt.”
Han talade ut i en mörk tystnad. När tungan rört vid den sista bokstaven så somnade han in. I drömmen höll hon hans hand. I drömmen förlorade han henne igen…

Det tog bara ett par dagar, och för mig ungefär 100 lyssningar av "999" innan kent bjuder på en bonuslåt som inte fick någon plats på nya skivan. Låtens namn är "Ett år utan sommar" och kan musikmässigt ses som en ny "Alla Mot Alla." Kvalitén är lite småtaskig, kanske är det tanken, eller kanske är det bara en demo. I vilket fall som helst ger det extra mycket känsla till låten och dess innebörd.

Musiken är så gott som helt akustisk och Jocke sjunger:
Det finns hål i allting
I de väggar vi reste omkring oss
Små hål, det är där lite ljus slinker in
Perfektion, släta ytor är inget för mig
Ge mig fel, ge mig nåt lika trasigt som du och jag

Han hyllar sina favoritförfattare och deras böcker, och fortsätter intala sig själv att ingenting ska vara perfekt, att det behövs brister för att se det positiva. Det ska anses som en av Jockes bästa texter och framförallt en av de mer positiva.

Kort sagt är det en helt underbar låt som ger ännu mer mersmak inför den nya plattan...

Den stora snackisen kring kents nya singel "999" var igång redan en vecka före den släpptes då bandet vägrade ställa upp i "Skavlan" för de ville förkorta låten till tre minuter. Det kan man förstås ha förståelse för, då sju minuter kan vara för långt, men man kan även förstå kent som naturligtvis inte vill förkorta låten. Och efter att ha lyssnat på låten förstår man verkligen varför!

6 minuter och 53 sekunder. Så lång är denna första singel från kommande albumet "Jag är inte rädd för mörkret" och jag skulle säga att dryga fem minutrar innehåller nya ord som Jocke Berg sjunger på det sättet som bara han kan. Så att förkorta denna låt hade inneburit att man tagit bort hälften av texten, och hur skulle det se ut? Med den har Berg, som vanligt fått in allt från olycka, uppväxt, medelklasslivet och att bli gammal. Han hyllar kärleken och han hyllar återigen sin släkt. I refrängen som är raden:
"Hur långt man än har kommit
 är det alltid längre kvar"
Kan man se som en klar hyllning till den gamla australiska gruppen The Go-Betweens, som ju Berg tidigare sagt varit en inspirationskälla till honom. Och just denna refräng kan liknas med en viss textrad ur "Quiet Heart."
"It doesn't matter how far you've come, you always got further to go"

Syntharna har sänkts ner ordentligt. Gitarrerna har återigen fått huvudrollerna och stöttas av gigantiska trumljud och pianon. Allt som bara byggs på ju mer Jocke sjunger och i slutändan är en enda stor energiexlosion som lär hålla alla publiker under sommarturnén riktigt varma.

Det är en fantastisk låt. En fantastisk kent-hymn som lär få en stor roll under kommande sommarturnén. Jag kan nästan reda nu höra hur arenor gungar och sjunger tillsammans med Jocke Berg... Men det är inte en självklar singel och lär inte bli en hit för "icke kent-fans." Men vad spelar det för roll? Gruppen har nått de stadiet där de kan göra vad fan de vill. Så att släppa en singel på sju minuter känns som en hyllning till sina fans och ytterligare ett långfinger till alla andra.

Nu får vi se vad som väntar på resten av albumet, men fram tills dess rullar "999" på repeat...

10. Johnny Depp
Innan Jack Sparrow, Willy Wonka och Mad Hatter, spelade Johnny Depp flera roller som unga män som på något sätt inte kände att de passade in i vad som ansågs "normalt." Detta gjorde han brilljant i exempelvis "What's Eating Gilbert Grape?" och "Edward Scissorhands." Visst har han lyckats skapa en helt fantastisk karaktär i Jack Sparrow, men man får icke förglömma hans mer seriösa roller! Tre nomineringar till Oscars har han fått, och nog må det komma en vinst snart också...




9. Don Cheadle
Underskattad... Helt otroligt underskattad. En Oscar-nominering efter hans fantastiska prestation i Hotel Rwanda. Han kanske är mest känd från Ocean's Eleven - filmerna och andra komedier, men jag vill istället lyfta fram två drama-filmer utöver Hotel Rwanda där han spelar fantastiskt bra. Crash och Reign Over Me. Se dem! Se honom!




8. Dustin Hoffman
Fick sin första Oscar-nominering efter sin debutfilm, The Graduate. Därefter har det blivit ytterligare sex nomineringar och två vinster (Rain Man, Kramer Vs Kramer) Visar en bredd i sitt skådespel genom att få in små komiska drag i alla sina roller, vilka roller det än är. Man kan ju inte annat än kultförklara hans prestation i Rain Man.



7. Morgan Freeman
Rösten... Ögonen... En helt fantastisk skådespelare som oftast spelar sånna varma roller som ger tittaren ett sånt lugn. Då främst med den där rösten och de där stillsamma ögonen. Kanske spelar även fräknarna in och ger någonslags avslappnad känsla. Fem nomineringar, endast en vinst, för Million Dollar Baby.



6. Denzel Washington
Action-hjälte eller drama-kung? Ja, att sätta en stämpel på Denzel Washington är ungefär lika svårt som att få fram ett brev till jultomten. Fem Oscar-nomineringar har han fått. Två har han vunnit, för Training Day och Glory. Att han inte ens fick någon nominering för varken sin prestation i Philadelphia eller Man On Fire förblir ett stort mysterium...



5. Robin Williams
Världens roligaste är även en av världens bästa skådespelare. Ja, han är fantastisk skådespelare inom komedier, men desto bättre i mer dramatiska roller och minst lika bra i thrillers. Fyra Oscars-nomineringar, varav en vinst för Will Hunting. Han har ett sådant fantastiskt djup i sin repertoar. Han lyckas finna det komiska och ibland lite obehagliga i djupet av alla de roller han får. Han lyckas helt enkelt ge liv till alla sina karaktärer och får dem att kännas "normala", trots att de sällan är det... Han borde dessutom fått en nominering för sin prestation i Awakenings...



4. Robert De Niro
1975 fick han sin första Oscar. Sin andra vann han 1981. Utöver dem har han nominerats till fyra till. En av de nomineringarna borde ha gett honom vinsten, hans prestation i Awakenings. En helt fantastisk rollprestation där han visar att han kan spela mer än italienska gangsters. Filmen får mig att gråta varje gång jag ser den, och det ligger mycket på de två huvudrollerna. Men utöver den filmen så visar han alltid en fantastisk talang och att han även kan spela en oerhört obehaglig, men rolig, svärfar...



3. Sean Penn
Den tuffa mannen med en bräcklig själ. Eller mannen som aldrig får chansen att passa in eller döms ut av samhället. Det är rollerna Sean Penn ofta får. Det är såklart förståligt, då de inte finns någon som spelar dem bättre än han. Scenen i Mystic River när hans karaktär Jimmy inser att hans dotter blivit mördad... Det är en scen som ger mig gåshud - varje gång jag ser den! Detta var en roll som gav honom en Oscar. Sedan belönades han med en annan för Milk. Utöver dem har han nominerats till ytterligare tre.



2. Tom Hanks
Philadelphia, Cast Away, Forrest Gump, Saving Private Ryan, The Terminal, Catch Me If You Can, Road To Perdition. Alla helt fantastiska filmer där han har huvudrollen. Två Oscars har det blivit. Fler borde han ha fått... Bara en av mina favoritskådespelare som spelar så fruktansvärt bra, finns inget mer att säga...



1. Leonardo DiCaprio
Inget oväntat val av mig... Han har utvecklats från barnskådis, till flickidol, till en mångsidig skådespelare som folk inom alla målgrupper gillar. Och genom hela sin karriär har han varit en fantastisk skådespelare med bara fantastiska rollprestationer. Sättet han spelar med ögonen på är helt unikt... Att han fortfarande sitter utan en Oscar är ingenting annat än en skandal!

10. Sandra Bullock
En skådespelerska som kanske inom en viss genre verkar spela samma typ av karaktär, men man får inte glömma att hon spelar den hur bra som helst! På senare år har hon dessutom visat att hon klarar av de mer tunga och känslosamma rollerna galant. På grund av denna mångsidighet är hon med på denna lista.




9. Anne Hathaway
En av mina absoluta personliga favoriter. Även hon, som Bullock, visar att hon klarar av både komiska och allvarliga roller. Hon gör det dessutom bra i en mix av dem båda.



8. Marion Cotillard
Fransyskan kom till Hollywood efter att ha vunnit en Oscar för sin rolltolkning av Edith Piaf i La Vie En Rose. Bara den rolltolkningen gör att hon förtjänar att vara med på den här listan, men att hon dessutom varit med och presterat helt lysande på engelska i amerikanska filmer, det gör henne bara ännu bättre.



7. Natalie Portman
Som trettonåring slog hon igenom med en helt fantastisk insats i filmen Léon. I V For Vendetta spelar hon minst lika bra, och offrar till och med sitt hår för rollen. Förra året vann hon sin första Oscar för Black Swan. Jag har mycket svårt att det kommer bli hennes enda. En fantastisk skådepelerska!



6. Hilary Swank
Två Oscars, för Million Dollar Baby och Boys Don't Cry. Priserna talar väl för sig självt och säger vilken bra skådespelerska hon är?



5. Frances McDormand
Få vet hennes namn, men de allra flesta känner nog igen henne när de ser henne. Fyra Oscar-nomineringar och en vinst för Fargo. Är nog bröderna Coens favoritskådespelerska, och bara det väger ju tungt! Har tyngden i sin repertoar att spela vilken roll som helst.



4. Kate Winslet
Sex stycken Oscar-nomineringar och en vinst för bästa kvinnliga huvudroll i The Reader. Ytterligare en roll som hon utan tvekan borde fått åtminstone fått en nominering för var för hennes prestation i Revolutionary Road... Hon är bara en sådan fantastisk skådespelerska som klarar av flera tunga roller. Och jag menar... får man en Oscar-nominering för sin filmdebut, så säger ju det en hel del om hur bra man är...



3. Rooney Mara
Hon är fortfarande ny, men förtjänar ändå att komma så här långt upp. Allting hon offrade, och allt hon la i för rollen som Lisbeth Salander betalade tillbaka. Hon bjöd på en helt fantastisk prestation som borde hållas högre än själva Noomi Rapace. Hon fick dessutom en nominering för den rollen. Det får ändå ses som ett väldigt gott betyg när man gjort sin huvudrollsdebut. Fortsätter hon så här kan hon bli en av de största...



2. Meryl Streep
... oooch den största just nu får ändå ses som Meryl Streep. Man får inte sjutton Oscar-nomineringar av en slump. Inatt vann hon dessutom sin tredje för rollen som Margret Thatcher i The Iron Lady. Mer behövs egentligen inte sägas här heller...



1. Dakota Fanning
Född 1994. Läs igen: född 1994! Ändå har hon redan haft över 46 roller. Redan som sjuåring i I am Sam så visar hon vilken fantastisk talang hon har. Och hon förde det vidare till serien Taken vidare till filmen Man on Fire. Nu börjar hon bli vuxen och få fler vuxna roller, och det ska bli helt fantastiskt och se hur långt hon kommer gå. Att hon inte fått en enda Oscar-nominering alls är helt sjukt. Det hon har visat i sina barnroller är tio gånger bättre än vad de vuxna skådespelarna är i de flesta filmer. Sådant ska belönas! Nu får vi bara hoppas att vi får börja se henne i bättre roller än som en sadistisk vampyr i Twilight-filmerna...

Då jag är tillräckligt säker på min heterosexualitet så kan jag också säga vilka manliga skådespelare som är "coolast." Ska det vara jämnställt så ska det... Jag använder ordet "coolast" så att ingen ska kunna påstå att det är bögigt, då det ordet gör det så heterosexuellt som möjligt.

10. Alexander Skarsgård



9. Daniel Craig






8. Jude Law



7. Will Smith



6. Brad Pitt



5. George Clooney



4. Joseph Gordon-Levitt



3. Johnny Depp



2. Bradley Cooper



1. Leonardo DiCaprio




OBS!

All denna ytlighet försvinner imorgon. Då kommer istället listorna över de som är de bästa skådespelerskorna och skådespelarna, inte vilka som ser bäst ut!

Nu är det Oscarstider. Många sitter och kommenterar vilka som är bäst klädda under galan. Jag tänker gå längre och lista de mest attraktiva skådespelarna och skådespelerskorna i Hollywood just nu. Jag säger attraktiva då jag inte vill säga "snyggast", "sexigast", "sötast" eller "vackrast", då det är ord som betyder helt olika saker, därför tog jag denna kategori som alla de går in under. Jag börjar i alla fall med skådespelerskorna.

10. Jennifer Connelly


(bild från "Blood Diamond")

9. Natalie Portman



8. Katie Holmes



7. Olivia Wilde





6. Kirsten Dunst



5. Ellen Page



4. Keira Knightley



3. Scarlett Johansson



2. Rooney Mara




1. Emma Watson



OBS!

Det här är de mest ytliga inlägg jag nånsin skrivit och kommer att skriva!