Coldplay - Mylo Xyloto

Bästa spår: "Princess of China" och "Paradise"



Erik Hassle - Mariefred Sessions

Bästa spår: "Stains"



Mads Langer - Behold

Bästa spår: "Last Flower"



Martin Sköld - Musiken På Vägen Hit

Bästa spår: "Etc4Etc" och "Dkj"




Mauro Scocco - Musik För Nyskilda

Bästa spår: "Jag Saknar Oss" och "En Döende Sort"



Melissa Horn - Innan Jag Kände Dig

Bästa spår: "Mardrömmar" och "Jag Saknar Dig Mindre Och Mindre"

Jag kunde aldrig tro att jag skulle gilla Mauro Scoccos så mycket som jag gör nu. Så många år som jag bad mamma sänka volymen när hon lyssnade på hans skivor. Men det kanske är så, ju äldre man blir och ju mer man går igenom desto mer uppskattar man hans texter. För det är det bästa med hans musik: texterna. Händer emallanåt att man släpper en och en annan tår...

"Alla som jag känner säger:
'Du måste ta dig samman,
för du vet ju så väl,
hon har ju en annan'
Och jag vet att dom har rätt,
men för mig är det inte lätt
I mörkret som jag gått i,
tände hon ett hopp
Något som lyfte upp mig,
när jag var redo att ge upp"

/ Om Du Var Min

"Om dom du litar på sviker
Om din dröm föll isär
Då kan jag påminna dig om,
hur mycket du är värd

Den där rädslan du känner,
ja den är inte du
Och hur skrämmande det än verkar,
så ebbar den ut
...
Så när du inte längre orkar,
då orkar jag för två
När du inte ser nån utväg,
då hittar jag en ändå"

/Du Är Aldrig Ensam


"Och jag såg en stjärna falla,
vid stranden i natt
Det är först när man förlorat nåt,
som man förstår vad man haft"

/La Dolce Vita

"Oh jag önskar jag kunde säga,
att det är en fas vi går igenom,
en storm vi måste orka rida ut

Oh jag önskar jag kunde säga,
att vi klarar det tillsammans,
att allting kommer ordna sig till slut

Men hur säger man till nån,
att här tar vägen slut
Och hur säger man till nån,
att hjärtat längtar ut"

/Långsamt Farväl

Nej, nu slår jag hål på den där myten. Glasögon är coolt och snyggt!


Johnny Depp


Harry Potter



Clark Kent/Superman



Jonathan Crane/Scarecrow, Batmans mest sadistiska fiende


Lars Winnerbäck



Fredrik Wikingsson


Jocke Berg


David Westlinder

Det här är bara några av dem som gör vår kultur cool och snygg. Så inget mer snack om att glasögon är för töntar!

Köp ditt eget par idag!

Min förra årskrönika handlade mest om min utveckling inom standupen. Jag trodde då att 2011 skulle ta mig någonstans. Utveckla mig till en ännu bättre komiker och arrangör. Istället blev 2011 året då jag la av med standup, och började igen, för att sedan tappa motivationen igen och avsluta året med att stå i ett Ingenmansland. Jag vet inte om jag vill fortsätta, eller om jag vill sluta. Istället påbörjades arbetet på en soloshow. En soloshow som var tanken att bli en komisk show med allvarliga inslag, men som under arbetet mer lutar åt att bli en allvarlig show med komiska inslag... Men även där får man se vad det leder till. Vad som sen kommer hända med uppvisningar och så visar sig också... I mars är i alla fall första visningen, vad som händer där efter får 2012 utvisa.

Som alla år var 2011 en riktig berg-och-dalbana. Alla år, och alla människor har sina "ups & downs." Det är egentligen inte så mycket att göra åt det, livet är bara så gissar jag. Dessutom är det ju så att det behövs "downs" för att kunna uppskatta alla "ups." Men det här året har ändå innehållit tre nyckelhändelser som faktiskt ska räknas som "livsändrande."
1. Studenten
Skolan är slut, man är inne i vuxenlivet.
2. Körkortet
Det som man dragit sig för flera år, fast man alltid vetat att man måste ha det. Ångest tog övertaget flera gånger, men efter två och en halv riktigt roliga veckor så hade jag "lappen" klar!
3. Högskoleintagning
Jag har blivit intagen på Stockholmsuniversitet... Det känns fortfarande helt overkligt. Jag, på ett universitet? Fan, vuxenliv är både stressande och ångestbringande. Om bara några veckor är jag där. Känns det bra? Jag vet faktiskt inte...

Men det bästa med det här året är helt klart människorna runt omkring. Familjen, naturligtvis. Camilla och Martin har äntligen förlovat sig, och jag kunde inte vara lyckligare för deras skull. Snart tar det ett ännu större steg mot vuxenlivet. Mamma och pappa fortsätter vara världens föräldrar under sitt första hela år som gifta.

Sen har flera andra personer fått en större plats i mitt liv. Resan till Spanien i somras var en av de bästa sakerna som hänt mig i mitt liv och jag är evigt tacksam för allt som hände där nere, men även allt som hänt här hemma efter det. De enda jag kan tacka för det är Amanda, Fredrik, Hampus, Jocke och Rille. Ni har gett mig mer skratt och mer fina minnen på den här korta tiden än vad många andra har gett på flera år.
Hampus, fy fan vilken jävla kväll vi hade där alltså! Kommer minnas den resten av mitt liv... av det jag minns...
Olivia, du var också med till Spanien och bidrog till så mycket. 2011 blev vårt fjärde år som vänner, och du är min bästa vän. Jag vet att vi gått igenom mycket skit, men nu är vi verkligen där vi ska vara och kan vara
de vänner vi är menade att vara. Du betyder massor för mig, det vet du!
På något sätt känns det som att det är obligatoriskt att fira nyår med er. Ni förgyllde året, därför ska jag avsluta det med er!

Andreas, mannen! Dig kan man alltid snacka om vad som helst med. Vi har det här året haft flera seriösa samtal och löst en hel del. Du har fått lyssna en del på mitt gnäll, men aldrig gnällt på det. Känns förjävligt att vi inte setts på flera månader, men 2012 blir det ändring på det igen!

Sara, innan det här året hade vi bara setts en enda gång och det var på den fantastiska Coldplay-konserten. 2011 fyrdubblade vi antalet gånger vi setts. Och vi har kommit varandra närmre, och du vet dessutom att du är en av mina allra närmsta vänner. 2012 är det dags för Coldplay igen. Då blir det åka av på riktigt! Och jag saknar dig och hoppas vi hinner ses innan allvaret börjar igen tjugo-tolv!

Alla ni på intensivkursen, ja er som jag åtminstone har på Facebook just nu. Fy fan vad rolig ni gjorde hela kursen! Fan utan er hade det varit pest och pina. Och jag har ett tips till er alla: "Kör inte rally, då räddar ni inga liv!" Om två år ses vi igen! Så tack Yohanna, Fredrik, Victor, Ylva, Cecilia, Ellinor och Erik!

Även ett stort tack till Felicia, Theresa, Smira och Lobban. Vi har haft flera, egentligen värdelösa, filmkvällar med urusla filmer, men visst fan har vi ändå haft kul varje gång? 2012 blir det fler värdelösa filmer!

De få gigg jag haft och de få kvällar jag har anordnat. Finns ju dem man träffat fler gånger och haft extra trevligt med. Det är väl samma som vanligt mer här får ni också ett tack! Anders B, Anders F, Erik, Jim, Olle, Tomas, är er jag känner att jag sett mest och har bäst kontakt med. Hoppas vi ses på klubbarna och andra gigg där ute! Kör hårt 2012!
Och på standup-fronten  så vill jag även ge en tanke till Noah Johansson. Du var en stor talang och en oerhört trevlig människa... Branschen kommer sakna dig, både på och utanför scenen! Fan, jag saknar dig, både på och utanför scenen!

Sist men absolut inte minst så kom en person tillbaka in i mitt liv 2011 - Erika. Efter tre år återtog vi kontakten och kom varandra närmre än någonsin. Vi har på kort tid redan hunnit ses två gånger, och jag kan verkligen inte fatta hur allt kan kännas så klockrent och perfekt efter bara två gånger. Vi har kommit så bra överens och skrattat åt så mycket och pratat om så mycket... Jag ser verkligen framemot 2012, för då vet jag att jag får träffa dig ännu mer. Och då blir det en jävla massa vi ska göra! Saknar dig, vettu! Du är en fantastiskt underbar människa! Wiiie, wiie, wiiie!

Så... Den här årskrönikan blev mest bara ett tacktal... Men trots alla viktiga händelser och stora förändringar detta år så är det faktiskt människorna omkring som har gjort det här året så bra. Jag kan nästan säga att det är det bästa året så här långt i mitt liv. Trots att det bara blev fyra konserter (Hurts, Lisa Miskovsky, Roxette och Melissa Horn). Istället har jag kunnat börja tagga inför nästa års grymma konsertsommar! Blev ju dessutom tre utlandsresor (Belgien, Spanien, England) och det är ju ovanligt mycket för mig...

Men det här året har varit det året som byggt upp en massa annat. Förberedelser inför något nytt. Tack vara min nya idol Christopher Nolan har jag fått en helt annan syn på att skapa, och därav min show. Regi, manusförfattande, att förmedla en känsla... Det kommer bli något av det nästa år. Då vill jag även säga att erfarenheterna från Breendonk i mars kommer bidra till.

Hur som helst... 2011 var väldigt bra, men 2012 kommer vara ännu bättre. Ett år fyllt med massor av nytt och ovant. Ett år fullt av möjligheter.

Gott nytt år till er alla!

Man sitter och funderar på sin show. Mer och mer dyker upp som man känner att man vill ha med, men då kommer man också på att 45-60minuter kommer bli alldeles för kort. Sedan kommer man på att det istället kan bli för långt och att man måste ha 90minuter som allra högsta gräns.

Sen når man den där punkten när man har hur många idéer som helst, men man har ingen aning om hur man ska förmedla många av dem. Eller ännu värre: man vet exakt vad man ska förmedla, men man har ingen ork till att skriva ner det. Man kan inte ens förklara varför. Istället för att sitta och skriva det här så hade man lika gärna kunnat ta fram manuset och skrivit det man vill ha skrivet där.

Till och med så har man nu börjat bygga en bild om hur det ska se ut. Ljussättning, bilder, bakgrund och till och med vad man ska ha på sig. Jag vill lägga stor vikt på detaljer och känna att inte bara orden ska överföra en känsla, utan att allt ska kunna göra det. Som en Nolan-film för mig: ingenting ska kännas malplacerat, allt ska flyta ihop i en fin symbios.

Maybe I think too much... Maybe i dream too much...



Ibland undrar man om inte fascinationen går till överdrift... Varför måste Jocke alltid härma mig?

Inför min operation för fem år sedan sa en av mina kirurger till mig: "Life hurts." Det kom från någon film, minns inte vilken, men han sa det för att få mig att bita ihop inför smärtan och allt det andra som väntade mig.

Life hurts...
Det är ett väldigt hårt citat, men det är ju sant. Varför sticka under stolen med att livet har sina dalar? Varför le och låtsas som om allt bara är bra? Varför ska man på utsidan verka stark och oberörd när man faller isär på insidan? Livet är smärtsamt, det är det. Men det är samtidigt bra att det är det, för utan alla dalar skulle man inte uppskatta alla toppar lika mycket.

Life hurts...
Ibland gör det ont och man vet varför. Ibland gör det ont utan att man upptäcker det direkt. Ibland gör det ont utan att man ens vet varför. Det sistnämnda är värst. För när du vet vad det är som sticker en kniv i ditt lugn, som gnager i ditt bakhuvud varje sekund, då kan du börja arbeta på att göra något åt det. Men när du inte vet, då står du där maktlös.

Life hurts...
Det smärtstillande man kan få för livet är andra människor. Vänner, en partner, föräldrar, syskon. Personer som du bryr dig om och som bryr sig om dig, de kan lindra smärtan. De gör det genom att vara där och lyssna, prata om annat eller bara finns där och håller om dig. Det huvudsakliga de gör som lindrar är att de får dig att slippa känna dig ensam. Men tyvärr kan de bara vara smärtstillande. För att bli frisk och för att slippa smärtan så hänger det på dig själv. Det gäller att man själv hanterar sin situation och dessutom ger sig fan på att man ska klara det. Alla nära och kära är fortfarande där som smärtstillande, och de kan hjälpa dig att tillslut klara dig genom den hela smärtan.

Efter min opreation gjorde morfin så att jag klarade mig igenom en smärta som jag inte ens kan beskriva med ord... Men jag var inställd på att ta mig igenom det fort och ville göra framsteg så fort som möjligt. Jag hade mina mediciner som hjälpte mig att klara den fysiska smärtan när den var som värst, men det var framförallt min familj och min dåvarande flickvän som fick mig igenom den psykiska biten. De inspirerade mig att ta mig själv i kragen och se till att klara det. Och det gjorde jag! Tack vare de som verkligen betyder något och min egen bestämdhet så klarade jag mig igenom smärtan och insåg att fastän livet gör ont kan man alltid göra något åt det. Den vetskapen bär jag med mig än idag och försöker använda mig av så mycket jag kan...

I en kommande intervju i tidningen Empire så avslöjas en del detaljer om "The Dark Knight Rises." Christopher Nolan har avslöjat att filmen utspelar sig hela åtta år efter "The Dark Knight." Bruce Wayne/Batman har förändrats och med Bane kommer han utmanas rejält både psykiskt och fysiskt. Valet av just Bane kom just för att ge Batman en svårare utmaning än någonsin, och få den flera år efter hans mest "starka" dagar...

Tom Hardy pratar en del om sin karaktär i intervjun och klargör att han kommer vara så brutal Bane verkligen ska vara... Inte bara psykiskt, utan även fysiskt...
Jag tror sannerligen att Hardy kommer klara av den svåra rollen som Bane helt lysande. Med tanke på att flera tidigare roller lär ha gett honom en hel del att använda sig av, så bör brutaliteten sitta som en smäck!



Även lite om Banes "utrustning" har avslöjats... Tidigt i filmen får Bane en väldigt svår skada, en skada som ger så mycket smärta att han måste ständigt måste få en gas för att klara av smärtan. I serierna så är han beroende av en drog som ger honom en övernaturlig muskelstyrka. Om det är den gasen han ständigt andas in framgår inte. Om den detaljen ens är med får vi se...



Vet inte om man kan få tag på Empire i Sverige, men ska sannerligen leta när numret väl kommit ut! Tur att man har nära till Arlanda...

Ju mer man får veta om filmen, desto mer vattnas det i munnen...

20 juli nästa år smäller det!

I flera månader har jag gått runt och funderat och velat göra en egen "show." Aldrig en ren standup-show, utan snarare en monolog som innehåller både humor och allvar. Den ska vara i stil med Henrik Schyfferts helt lysande "The 90's: Ett försvarstal" där det bästa av två världar ska mötas. Då jag mer och mer känner att jag återigen börjar tappa inspirationen till standup, så känns det som ett bra sätt att börja med något annat.

Jag ska inte påstå att jag är en särskilt bra standup-komiker och jag vet att det låter skumt, men: standup-scenen känns för liten för mig. Jag vill ta ut mina svängar mer, få in allvaret. Skulle jag göra det på en rookie-klubb, där jag bara kör nu för tiden, så skulle jag förstöra helt för de som går på efter mig. Jag minns att jag avslutade ett gigg för längesen med att läsa en dikt. Den tystnaden som spred sig, och den där tiden det tog för folk att förstå att det plötsligt var allvar, den var på något sätt magiskt. När jag sedan läst klart var responsen jag fick från publiken helt underbar... Att få respons på skämt är en sak, men att få respons på något man skrivit med sitt hjärta och sina känslor... Det är så livet ska vara!

Jag har funderat länge, men inte haft någon riktig inspiration, men förra veckan började det slå ut! Jag har nu fått en bra idé till upplägget i showen och en hel del uppslag, men än är en lång väg att gå. Denna vecka ska jag sketcha på idéer och fler uppslag. Nästa vecka ska jag sätta mig ner och börja skriva manuset. Öppningen, eller prologen, skrev jag faktiskt klart redan igår och även namnet är fastslaget: "Orka Vara Normal."

Varför jag vill börja skriva det här är egentligen bara för att testa något nytt och för att jag bara fått en "fuck it - inställning." Jag har inte velat skriva tidigare för att jag tänkt att den aldrig kommer bli uppsatt, ingen kommer gilla det etc, etc. Med min "fuck it-känsla" (som jag dessutom alltid haft innan mina bästa gigg) så blir det mycket lättare. Då skriver jag bara för att jag tycker det är roligt och väldigt givande. Jag skiter i allt som händer efter och vad andra ska tycka, och bara vad jag själv får ut av det.

Jag vet inte alls hur jag ska få den uppsatt, var jag ska få den uppsatt eller vem som skulle vilja se den, men jag skriver den nu i alla fall så får man se vad som händer sen!


Jag kanske inte är som alla andra, men jag är åtminstone mig själv

Har haft en riktigt fruktansvärd dag idag. Ingenting har gått min väg, och en del har bara gått käpprätt åt Helvete och gett sådan ångest att jag bara velat sjunka genom marken. Det värsta var att jag i natt hade jättesvårt att somna, och en del i det var att jag hade en jätteklump i magen som på något sätt sa att min morgondag inte skulle bli bra, att någonting skulle hända... Och så blev det!

Eller "jättestor klump", förresten... Jag tyckte att man i den underbara serien "Tusenbröder" lyckades beskriva just den känslan så bra i och med en av Hoffas (Ola Rapace) monolger:
"... och då blir den där klumpen till ett stort jävla åskmoln."
Så var det verkligen... Det började som en klump, och jag bar dessutom runt på den hela gårdagen och sedan på natten, eller snarare morgonen, så blev det ett stort jävla åskmoln.

Det är obehagligt det där... Jag visste att åskmolnet hade något med idag att göra, för jag har känt den förut när jag ska sova och dagen efter har det alltid hänt något fruktansvärt. Jag önskar att jag kunde slippa att ha den, och slippa gå runt dagen efter och vänta på att något ska hända. Hellre är jag omedveten om det och kan hantera det när det kommer istället!

Aja, jag verkar i alla fall ha fått behålla jobbet, får se vad chefen säger imorgon dock... Vill i alla fall bara stänga in varenda sekund av den här dagen i en raket och skicka den rakt ut mot ingenstans. Men nu när dagen varit så pissig får jag se till att göra kvällen bättre!

Min mellanstadierektor var i butiken när jag jobbade igår. Jag slutade på skolan för nio år sedan, men trots det kände hon igen mig. Hon frågade vad jag ska göra nu efter studenten och jag svarade så luddigt som jag brukar göra på den frågan och sa att jag är sugen på att plugga beteendevetenskap. Fort som ögat hann hon säga:
"Men det passar ju dig!"
Har det alltså märkts på mig ända sedan jag gick i trean? Själv har jag inte ens märkt av det intresset förrän det här året. Är jag så tråkigt förutsägbar, eller är det bara förbestämt?

Arbetslivet överhuvudtaget skrämmer mig. Det spelar ingen roll att jag tycker det är rätt kul på jobbet, det finns en del att göra hela tiden etc etc... En arbetsdag som är längre än fem timmar driver mig till vansinne. Tiden går så oerhört långsamt, dagarna är evigheter. Nu så är det något jag bara gör då och då, fatta då när man har pluggat klart och sen ska ha det så varje dag fram till pensionen.
Visst visst... Det kan handla om att "komma in i det" eller bara hitta det jobbet som känns rätt för en själv. Men jag vill inte "komma in i något", jag vill inte ha ett liv uppbyggt på rutiner och jag vill inte stå i en kassa eller sitta framför en data hela mitt liv. Jag har absolut ingenting emot folk som gillar att ha rutiner och som trivs med de jobb de har, men det är bara ingenting för mig!

Jag vill inte plugga beteendevetenskap för det är något jag vill jobba med. Jag vill plugga beteendevetenskap för att jag tycker det verkar väldigt intressant och för att jag vet att det ger jobb i slutändan, och jobb måste man ha. Egentligen vill jag komma igång med pluggandet i flera intressanta ämnen för att sedan bara "snubbla" in eller över det som är mitt riktiga kall.

Avundas de som vet vad de vill göra eller redan gör det som de vill göra. Jag vet också vad jag vill göra, men jag lär aldrig få jobba med det och därför måste jag hitta något annat. Min största skräck i livet är att jobba med något som jag avskyr, att jag jobbar bara för att kunna försörja mig. Jag vill ha något som känns betydelsefullt för mig och även för andra. Jag vill ha ett jobb som inte är en enda evig rutin. Jag vill ha ett jobb som andra avundas. Jag vill ha ett jobb som gör att jag blir ihågkommen.
Nej, jag vill inte bli en medelsvensson med volvo, villa, vovve och ett och ett halvt barn.

Avslutar med att citera låten "Klocka", skriven av Jocke Berg:

Jag är trött på alla tankar
Trött på sakerna jag har
På alla dom där människorna
Som tror dom är som jag

Trött på allt man får
Som man inte ens vill ha
Jag vill bara ha nån
Med lite värme kvar

Och du kan le åt allting jag vill göra
Skratta kinden våt
När jag kommit dit jag vill
Vem är det som skrattar då?

Batman-nörden inne i mig gnuggar förnöjt händerna. Nya bilder, rörliga och stilla, har kommit in från inspelningen av filmen "The Dark Knight Rises." Chris Nolan verkar köra på ett inspelningsteam fortfarande och ser då till att vara inblandade i alla scener, vilket ju är helt underbart!

-Liam Neeson ska återvända som Ra's Al Ghul, men då säkerligen i "tillbakablickar", har nämligen svårt att tro att han ska ha överlevt smällen i "Batman Begins."

- På tåget idag satt jag och fantiserade om filmen. En sak jag då önskade var att även Cillian Murphy ska återvända som Scarecrow, med tanke på att han endast greps i "The Dark Knight." Nyss gick jag in på IMDB för att läsa om det senaste och vad ser jag då i rollistan? Jo: Cillian Murphy som Scarecrow. Det låter säkert skumt, men jag fick rysningar av det.

- På vilket sätt har man förnyat Catwoman? På bilderna ser man hur hon har på sig några slags glasögon som ser ut som mörkersynsglasögon. Har dock svårt att det är vad de är, visserligen kanske det är en funktion de har... Dessutom är det ju helt underbart att det är Anne Hathaway som har fått möjligheten att spela henne!



- Joseph Gordon Levitt spelar John Blake, en av "Gotham's Finest" och verkar så här långt vara en av de få bland dem som har rent mjöl i påsen. Blake är inte någon ny karaktär uppfunnen av bröderna Nolan utan har haft en liten roll i en gammal Batman-serie. Ska bli intressant att se vad han kommer ha för roll i filmen!



- Den fantastiska Marion Cortillard ska spela en medlem i styrelsen i Wayne's Enterprises. Ska bli intressant att se hur bröderna fått in henne i storyn!

- Men det som just nu känns mest intressant är hur man har gjort om Bane. Chris Nolan har velat göra de tidigare filmerna i trilogin så verkliga som möjligt och all teknik i filmen har han fått från verkligheten, så inga prylar ska vara overkliga och filmerna ska vara för mycket "science fiction." På bilderna från inspelningarna så är Tom Hardy alltid kortare än Christian Bale, och Bane är ju i orginalen gigantiskt stor och har ju till och med brytit Batmans rygg i en gammal serie. Frågan är om man har gett honom en annan egenskap i filmen, att han i andra scener är större eller om man redigerar allting i efterhand. Det sistnämnda känns minst sannolikt, då Christian Bale i scenerna ju slåss mot en person som är något kortare än honom själv...